mbask

Att tala om sanning i den postmoderna eran är inte helt enkelt. Orsaken är naturligtvis att många människor idag förnekar att något så gammalmodigt som sanning skulle existera. För i det postmoderna samhället har ...

• ... upplevelsen ersatt förnuftet,
• subjektiviteten ersatt sanningen och
• språket förlorat sin relation till verkligheten.

Personligen tror jag på förnuftet som ett bra verktyg att söka efter sanning - tvärtemot de flesta andra människor. Tyvärr tror jag att många inte vill ge förnuftet en chans, eftersom man fångats av den rådande tidsandan att upplevelsen är det centrala.

Hur kan man då få vetskap om sanningen (i vid bemärkelse)? Först av allt krävs tro. Detta är inte speciellt svårt, eftersom alla människor är troende människor. Vilken livsåskådning man än bekänner sig till -- för hur originell man än tror sig vara i sitt eget hopsnickrande av en livsåskådning, så är det sällan någonting nytt under solen -- så är man en troende människa:

• Ateisten tror inte att Gud finns.
• Agnostikern tror att man ingenting kan veta om Gud.
• Den religiöse tror på Gud eller det gudomliga.
• Postmodernisten tror i allmänhet ganska rörigt. ;-)

Skillnaden är alltså inte om man tror, utan vad man tror.

Hur kan man då veta att en tro är sann? Att ateistens tro är sann? Att agnostikerns tro är sann? Att den religiöses tro är sann? Att postmodernistens tro är ... ja, det är liksom poänglöst för en sådan person att själv resonera med hjälp av förnuftet. :-o

Enkelt framställt finns det tre test som ens tro bör klara:

• Är det tänkbart?

Är ens tro, alltså ens påståenden om verkligheten - eller "verkligheten" om man nu tror så - logiskt sammanhängande? Frågan om trons tänkbarhet innebär att en rationell prövning måste göras. Med en lite finare termologi utsätts ens tro för koherenskriteriet.

Exempelvis är alltings relativitet inte ett rationellt påstående, eftersom man hävdar en absolut sanning med påståendet. Likaså finns inga fyrkantiga cirklar.

• Är det trovärdigt?

En korrespondens mellan tron och verkligheten måste finnas - därav namnet korrespondenskriteriet. Här står den empiriska prövningen i centrum.

Gott och ont är en del av verkligheten. Allt annat som påstås är enbart en "skrivbordsprodukt". Häll en kittel med kokande vatten över den person som hävdar att det egentligen inte finns någon skillnad mellan det goda och onda - och vet besked.

En livsåskådning som inte ger rättvisa åt begreppen gott och ont är knappast trovärdig.

• Är det tillämpbart?

Detta är det pragmatiska kriteriet, vilket ställer den enkla frågan: kan jag leva med min tro 24-7? Med andra ord rör det sig om en personlig prövning.

Alltför lätt är det att komma med fina filosofiska resonemang, men som vid en personlig tillämpning knappast håller måttet.

Slutkläm: Är min tro tänkbar och trovärdig samt möjlig att leva efter under dygnets samtliga timmar?