Orsaken till att jag skrev inlägget om judeutrotningen
Ovanstående tanke är populär i den postmoderna eran, när man ifrågasätter absoluter. Min poäng med inlägget är att dra ut konsekvenserna av deras resonemang, för att se deras reaktion.
Läs gärna mina andra inlägg i kategorin "Livsåskådning", så förstår Ni bättre vad jag menar. För det är på ett sätt inget försök att vara ironisk med inlägget (som en kommentar antydde), utan bara ett försök att dra ut konsekvenserna av ett absurt resonemang.
Evangelium enligt trångsynta
Moralisk indignation
"Det finns inget så intellektuellt brottsligt som moralisk indignation hos en naturalist!"
Gustav Lindborg (som för mig är okänd)
Naturligtvis finns inte Gud!
"Naturligtvis finns inte Gud", utropar den upplysta människan.
Jag har inga problem med ateister, men jag har svårt att förstå mig på "moraliska ateister". Alltså sådana gudsförnekare som hävdar att det är fel att döda andra människor, som Hitlers avrättningar av judar i de nazistiska koncentrationslägren.
För utan en Gud finns ingen giltig moral.
"Men människan då - kan inte hon utgöra en grund för moralen?"
Om så vore fallet är moralen en subjektiv konstruktion. Detta tycks också de flesta ateister ha insett när de förnekar att det skulle finnas något genuint gott och ont.
Jean-Paul Sartre, fransk ateistisk filosof: "... med honom [Gud] försvinner varje möjlighet att leta efter några värden i en andlig himmel: det kan inte längre finnas någonting gott a priori".
Det moraliskt förkastliga reduceras därmed till sociala konstruktioner. Är detta trovärdigt?
"Men evolutionen då - kan inte den förklara varför människor har moral?"
Evolutionen kan förklara uppkomsten av moral, men inte motivera dess giltighet. Varför? Jo, därför att bakom ateistens påstående döljer sig föreställningen att överlevnad är bättre än utplåning, att liv är bättre än död.
Men varför skulle det vara så? Är inte denna föreställning ett uttryck för en viss typ av moral och inte alls en motivering av dess giltighet? Jo, visst är det så.
Slutkläm: Ateister lever bättre än sin egen livsfilosofi då de hävdar moraliska värden.
Judeutrotningen var en god handling!
Bilden visar en massgrav med judar som gasats ihjäl av Hitlers soldater.
Ofta har ju judeutrotningen framställts som en ondskefull handling. Vi känner alla till vad som sagts: judar transporterades i tåg från sina hem till koncentrationslägren, för att där antingen gasas ihjäl direkt eller för att först användas som arbetskraft. Visserligen var det en medveten handling av Hitler att avrätta dessa människor, men samtidigt måste man kunna ställa frågan:
Var det ett uttryck för ondska när Hitler beordrade att judarna skulle "duschas rena"?
Svaret är uppenbart - naturligtvis inte!
För är det någonting som vi i vår generation kommit till insikt om, så är det att allt är socialt konstruerat. Likaså ondskan. Någon genuin ondska finns inte - det är endast vanans makt som fostrat oss att tro att det är ondskefullt att avrätta människor som är oskyldiga. (Oskyldiga? Fel av mig. Naturligtvis var de skyldiga - de var ju trots allt judar.)
Hur ska vi då se på judeutrotningen? Vi ska se den som en god handling. Det finns åtminstone två fördelar med detta:
- De efterlevande kan se avrättningarna med glädje när vi socialt konstruerat om deras förståelse av godhet och ondska. Sorg byts mot glädje!
- Vi behöver inte slösa en massa pengar på tribunaler i Haag med massmördare bakom skranket. Trots allt ska vi se deras "brott" som goda handlingar - när vi väl socialt konstruerat om vår upplevelse av godhet och ondska.
Sammanfattningsvis gör vi oss bara en björntjänst när vi ständigt demoniserar Hitler och hans medvetna avrättning av människor. Så mycket enklare livet blir om vi kan lära oss att vi haft en alltför trångsynt förståelse av godhet.
Tro, vetande och sanning
Att tala om sanning i den postmoderna eran är inte helt enkelt. Orsaken är naturligtvis att många människor idag förnekar att något så gammalmodigt som sanning skulle existera. För i det postmoderna samhället har ...
- ... upplevelsen ersatt förnuftet,
- subjektiviteten ersatt sanningen och
- språket förlorat sin relation till verkligheten.
Personligen tror jag på förnuftet som ett bra verktyg att söka efter sanning - tvärtemot de flesta andra människor. Tyvärr tror jag att många inte vill ge förnuftet en chans, eftersom man fångats av den rådande tidsandan att upplevelsen är det centrala.
Hur kan man då få vetskap om sanningen (i vid bemärkelse)? Först av allt krävs tro. Detta är inte speciellt svårt, eftersom alla människor är troende människor. Vilken livsåskådning man än bekänner sig till -- för hur originell man än tror sig vara i sitt eget hopsnickrande av en livsåskådning, så är det sällan någonting nytt under solen -- så är man en troende människa:
- Ateisten tror inte att Gud finns.
- Agnostikern tror att man ingenting kan veta om Gud.
- Den religiöse tror på Gud eller det gudomliga.
- Postmodernisten tror i allmänhet ganska rörigt. ;-)
Skillnaden är alltså inte om man tror, utan vad man tror.
Hur kan man då veta att en tro är sann? Att ateistens tro är sann? Att agnostikerns tro är sann? Att den religiöses tro är sann? Att postmodernistens tro är ... ja, det är liksom poänglöst för en sådan person att själv resonera med hjälp av förnuftet. :-o
Enkelt framställt finns det tre test som ens tro bör klara:
- Är det tänkbart?
Är ens tro, alltså ens påståenden om verkligheten - eller "verkligheten" om man nu tror så - logiskt sammanhängande? Frågan om trons tänkbarhet innebär att en rationell prövning måste göras. Med en lite finare termologi utsätts ens tro för koherenskriteriet.
Exempelvis är alltings relativitet inte ett rationellt påstående, eftersom man hävdar en absolut sanning med påståendet. Likaså finns inga fyrkantiga cirklar.
- Är det trovärdigt?
En korrespondens mellan tron och verkligheten måste finnas - därav namnet korrespondenskriteriet. Här står den empiriska prövningen i centrum.
Gott och ont är en del av verkligheten. Allt annat som påstås är enbart en "skrivbordsprodukt". Häll en kittel med kokande vatten över den person som hävdar att det egentligen inte finns någon skillnad mellan det goda och onda - och vet besked.
En livsåskådning som inte ger rättvisa åt begreppen gott och ont är knappast trovärdig.
- Är det tillämpbart?
Detta är det pragmatiska kriteriet, vilket ställer den enkla frågan: kan jag leva med min tro 24-7? Med andra ord rör det sig om en personlig prövning.
Alltför lätt är det att komma med fina filosofiska resonemang, men som vid en personlig tillämpning knappast håller måttet.
Slutkläm: Är min tro tänkbar och trovärdig samt möjlig att leva efter under dygnets samtliga timmar?
Sanningen och det postmoderna projektet
Postmodernismen är en spretig samling idéer som finns närvarande i många discipliner, främst de humanistiska. Michel Foucault är ett exempel på en sociolog som gjort sitt yttersta för att sprida detta gods bland sina läsare och åhörare. (Foucault är död sedan två decennier tillbaka.) Bland filosofer märks Friedrich Nietzsche och Ludwig Wittgenstein.
Vilka idéer ger sig då till känna inom postmodernismen? Låt mig (lekmannamässigt) få ge tre exempel, där alla är nära sammanflätade med varandra:
- Det finns ingen som helst korrespondens mellan verkligheten och påståenden om verkligheten.
Till exempel är reinkarnationen en sanning för buddister, men knappast för ateister. Enkelt sagt brukar man formulera sig såhär: "det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig".
- Det finns ingen objektiv verklighet.
Annorlunda uttryckt finns det ingen verklighet vid sidan av tanken och språket (Wittgenstein). Verkligheten - eller "verkligheten" enligt postmodernisterna - kan inte existera oberoende av oss.
Ett exempel på hur denna idé spritt sig är genusteorin. Enligt denna teori - eller snarare teorisamling - finns inget genuint manligt kön eller för den delen genuint kvinnligt kön. Allting är socialt konstruerat. Heterosexualiteten är likaså socialt konstruerad, eftersom det inte finns någon "heterogen" i arvsmassan.
En sann postmodernist skulle undra om man åkt tidsmaskin från medeltiden om man ens föreslog sökandet efter "heterogener" och "homogener".
Lyssnar man till homolobbyn idag jämfört med för 15-20 år sedan, så märks påtagligt skillnaden i argument för ökade rättigheter för homosexuella. Då hette det att man av naturen var homosexuell - nu att den rådande heteronormativiteten (som är socialt konstruerad) måste brytas.
- Det finns ingen allmängiltig metod - oberoende av tid och rum (kultur) - för att bestämma om en tro (eng., belief) är sann, falsk, rationell, irrationell, god eller ond.
Pedofili är fel i vår kultur, men inte alls med nödvändighet i en annan kultur i en annan tid. Omständigheterna är bara sådana att samlag mellan en vuxen person och ett treårigt barn upplevs som "naturvidrigt". (En sann postmoderist skulle sätta två citationstecken runt ordet.)
Men om vi i vår kultur bestämmer oss för att förändra detta faktum, ja då finns ingenting som hindrar att det är gott (ja, egentligen ska det vara citationstecken runt ordet) i en närliggande framtid. Å i ett försök att ta framtiden till nutiden används av en del personer (men fortfarande få) termen intergenerational love (eng.) istället för pedofili, eftersom termen har en mer positiv klangbotten än den senare.
Slutkläm: Den rådande tidsandan har påtagligt påverkats av det postmoderna projektet. Därför borde en reflektion över livets stora frågor även inkludera en reflektion över till vilken grad man själv är barn av sin egen tid.
Schopenhauer som uppfostrare
Friedrich Nietzsche i boken "Schopenhauer som uppfostrare":
"Vårt brott mot förbrytarna är att vi betraktar dem som skurkar."
Nietzsche är därmed konsekvent i sin ateism.
Bilden? Det är ett fotografi som år 1861 togs på den då 17-årige Nietzsche.
Ondskan i tillvaron
"Allting är relativt!"
Tyvärr är det inte lika många som inser att detta påstående faller på sin egen logiska orimlighet. För om allting är relativt, så är inte heller själva påståendet en absolut sanning.
Just detta förhållningssätt till tillvaron brukar kallas för kognitiv relativism. Konsekvenserna av detta tankesätt är vittgående, eftersom man förnekar att det finns en metod att erhålla säker kunskap på. Därmed förlorar ord såsom rätt, fel, gott och ont sin betydelse.
Felaktigt har en del beskyllt Albert Einstein för att ha hävdat alltings relativitet. Ingenting kunde vara felaktigare. Istället är det faktiskt så att han själv bemött denna anklagelse med följande ord:
"The meaning of relativity has been widely misunderstood. Philosophers play with the word, like a child with a doll ... It [relativity] does not mean that everything in life is relative."
Är olika religioner olika vägar till Gud(omlighet)?
Inom buddismen finns ingen personlig Gud och alla människor kan nå gudomlighet på egen hand.
Inom islam är Jesus en profet och inte enda vägen till Gud.
Inom kristendomen finns en personlig Gud och enda vägen till honom är genom Jesus.
Därför är högst en av dessa vägar en väg till Gud - inte två eller tre av dem.
Finns det någon här som är av annan uppfattning?
"Gud är död!"
Postmodernismen - en mänsklig återvändsgränd
"Man kan inte vara skeptiker när det gäller sanning"
Låt oss hoppas att Stefan får rätt i sin profetia!
För något mer förnuftsvidrigt än det postmoderna projektet är svårt att finna.