Sanningen och det postmoderna projektet
En populär och vida spridd tanke idag är att det inte finns någon
objektiv sanning eller, annorlunda uttryckt, att allting är relativt.
Denna tanke eller idé är ett resultat av det så kallade postmoderna
projektet.
Postmodernismen är en spretig samling idéer som finns närvarande i många discipliner, främst de humanistiska. Michel Foucault är ett exempel på en sociolog som gjort sitt yttersta för att sprida detta gods bland sina läsare och åhörare. (Foucault är död sedan två decennier tillbaka.) Bland filosofer märks Friedrich Nietzsche och Ludwig Wittgenstein.
Vilka idéer ger sig då till känna inom postmodernismen? Låt mig (lekmannamässigt) få ge tre exempel, där alla är nära sammanflätade med varandra:
Till exempel är reinkarnationen en sanning för buddister, men knappast för ateister. Enkelt sagt brukar man formulera sig såhär: "det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig".
Annorlunda uttryckt finns det ingen verklighet vid sidan av tanken och språket (Wittgenstein). Verkligheten - eller "verkligheten" enligt postmodernisterna - kan inte existera oberoende av oss.
Ett exempel på hur denna idé spritt sig är genusteorin. Enligt denna teori - eller snarare teorisamling - finns inget genuint manligt kön eller för den delen genuint kvinnligt kön. Allting är socialt konstruerat. Heterosexualiteten är likaså socialt konstruerad, eftersom det inte finns någon "heterogen" i arvsmassan.
En sann postmodernist skulle undra om man åkt tidsmaskin från medeltiden om man ens föreslog sökandet efter "heterogener" och "homogener".
Lyssnar man till homolobbyn idag jämfört med för 15-20 år sedan, så märks påtagligt skillnaden i argument för ökade rättigheter för homosexuella. Då hette det att man av naturen var homosexuell - nu att den rådande heteronormativiteten (som är socialt konstruerad) måste brytas.
Pedofili är fel i vår kultur, men inte alls med nödvändighet i en annan kultur i en annan tid. Omständigheterna är bara sådana att samlag mellan en vuxen person och ett treårigt barn upplevs som "naturvidrigt". (En sann postmoderist skulle sätta två citationstecken runt ordet.)
Men om vi i vår kultur bestämmer oss för att förändra detta faktum, ja då finns ingenting som hindrar att det är gott (ja, egentligen ska det vara citationstecken runt ordet) i en närliggande framtid. Å i ett försök att ta framtiden till nutiden används av en del personer (men fortfarande få) termen intergenerational love (eng.) istället för pedofili, eftersom termen har en mer positiv klangbotten än den senare.
Slutkläm: Den rådande tidsandan har påtagligt påverkats av det postmoderna projektet. Därför borde en reflektion över livets stora frågor även inkludera en reflektion över till vilken grad man själv är barn av sin egen tid.
Postmodernismen är en spretig samling idéer som finns närvarande i många discipliner, främst de humanistiska. Michel Foucault är ett exempel på en sociolog som gjort sitt yttersta för att sprida detta gods bland sina läsare och åhörare. (Foucault är död sedan två decennier tillbaka.) Bland filosofer märks Friedrich Nietzsche och Ludwig Wittgenstein.
Vilka idéer ger sig då till känna inom postmodernismen? Låt mig (lekmannamässigt) få ge tre exempel, där alla är nära sammanflätade med varandra:
- Det finns ingen som helst korrespondens mellan verkligheten och påståenden om verkligheten.
Till exempel är reinkarnationen en sanning för buddister, men knappast för ateister. Enkelt sagt brukar man formulera sig såhär: "det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig".
- Det finns ingen objektiv verklighet.
Annorlunda uttryckt finns det ingen verklighet vid sidan av tanken och språket (Wittgenstein). Verkligheten - eller "verkligheten" enligt postmodernisterna - kan inte existera oberoende av oss.
Ett exempel på hur denna idé spritt sig är genusteorin. Enligt denna teori - eller snarare teorisamling - finns inget genuint manligt kön eller för den delen genuint kvinnligt kön. Allting är socialt konstruerat. Heterosexualiteten är likaså socialt konstruerad, eftersom det inte finns någon "heterogen" i arvsmassan.
En sann postmodernist skulle undra om man åkt tidsmaskin från medeltiden om man ens föreslog sökandet efter "heterogener" och "homogener".
Lyssnar man till homolobbyn idag jämfört med för 15-20 år sedan, så märks påtagligt skillnaden i argument för ökade rättigheter för homosexuella. Då hette det att man av naturen var homosexuell - nu att den rådande heteronormativiteten (som är socialt konstruerad) måste brytas.
- Det finns ingen allmängiltig metod - oberoende av tid och rum (kultur) - för att bestämma om en tro (eng., belief) är sann, falsk, rationell, irrationell, god eller ond.
Pedofili är fel i vår kultur, men inte alls med nödvändighet i en annan kultur i en annan tid. Omständigheterna är bara sådana att samlag mellan en vuxen person och ett treårigt barn upplevs som "naturvidrigt". (En sann postmoderist skulle sätta två citationstecken runt ordet.)
Men om vi i vår kultur bestämmer oss för att förändra detta faktum, ja då finns ingenting som hindrar att det är gott (ja, egentligen ska det vara citationstecken runt ordet) i en närliggande framtid. Å i ett försök att ta framtiden till nutiden används av en del personer (men fortfarande få) termen intergenerational love (eng.) istället för pedofili, eftersom termen har en mer positiv klangbotten än den senare.
Slutkläm: Den rådande tidsandan har påtagligt påverkats av det postmoderna projektet. Därför borde en reflektion över livets stora frågor även inkludera en reflektion över till vilken grad man själv är barn av sin egen tid.
Kommentarer:
Trackback